viamig

Visst är det tänkvärda ord?

Skulle vi tagit reda på vilka vi är egentligen, innan vi gifte oss, skulle skilsmässonivån drastiskt minska. Själv har jag ju varit gift flera gånger och inte sjutton visste jag vem jag var då. Jag TRODDE det och var så bombsäker på allt jag tänkte och sa. Men, ack så fel jag hade. Idag kan jag skratta åt det, men då var allt dödligt allvar och bara svart och vitt.
Inga gråzoner där inte. Och inget var mitt fel.

Idag tycker jag att det är bra att vara korkad, för då kan jag ju helt klart utvecklas till ett geni så småningom! Och en korkad brunett, inte bara blondiner, har så mycket roligare i livet. Allvaret är till för Ölänningar, eller hur? Ju mer tokig man är, desto roligare och lättare blir äktenskapet eller relationen. Det är vad jag har kommit fram till idag.

Förr tyckte jag att 50% kanonbra sex och 50% skratt utgjorde grunden för ett bra äktenskap. Idag måste jag erkänna att jag behöver slänga in lite kommunikation också, så det blir 30% kanonbra sex, 30% skratt och 30%kommunikation som utgör en fantastisk stadig och bra grund för ett härligt äktenskap. Finns det ingen kommunikation kan jag ju inte berätta hur sexet ska vara och heller inte berätta varför jag skrattar. De resterande 10% får jag vika till det magiska. Det här är mitt recept för ett lyckat förhållande. Och jag vet att det håller också. Har testat.

Man lär så länge man lever, kanske inte riktigt rätt. Man kan inte lära gamla hundar att sitta, kanske helt fel. Vi behöver inte lära oss någonting egentligen. Vi kan allt, det ligger bara och sover inom oss. Därför behöver vi en tolerant partner som väcker upp det. Eller som skapar förutsättningarna för att vi ska vakna upp och känna efter. Vi måste få lov att utmana oss själva. För vi kan hur mycket som helst, om vi vågar gå utanför de givna ramarna. Så visst går det att lära gamla hundar att sitta.

Och ska vi vara helt ärliga, är det göööööör tråkigt att leva inom givna ramar. Hur roligt är det? En relation ska ju vara ett sant möte två människor emellan, om man tillåter det att vara så. Spännande och utmanande. Och att vara lite seriös också. Att våga se den andre precis som han eller hon är. Utan förutfattande meningar eller föreställningar och framförallt våga vara ärlig. Och det ska ju gå båda vägar.

I sin partner ser man sig själv, speglingen. Och man får många tillfällen till att se vem man är. Ibland jättebra och ibland mindre bra.

Det finns ett ordspråk som säger att "Ensam är stark". Skitsnack, tycker jag. Ensamhet för att få starka och varaktiga insikter- ja det kan jag hålla med om. Men tvåsamhet är bonusen. Att vara stark som individ och veta vem man är och hålla på integriteten och då gå in i ett förhållande, det är fint.
Fast det är få som gör så.
Oftast blir äktenskapet eller relationen en flykt ifrån att slippa se sig själv och ta reda på vem man är. Och kravet på att partnern ska ta hand om alla mina rädslor, alla mina svårigheter och acceptera mitt sätt att tänka och handla på, blir prio 1.
När de rosafärgade glasögonen faller av, efter förälskelsens korta period, sitter man redan på pottan och har ingen aning om vem partnern är. Man har visat sig från sina absolut bästa sidor, tillåtit allt den andra har velat och gjort allt den andra har velat och varit såååååå kär och lycklig.  Och sedan sa det bara PANG! Ballongen brast och vardagen öppnade sin dörr och man fattar ingenting.

Det visar sig att den man blev så störtförälskad i, inte alls är samma person man vaknar upp jämte på morgonen. Vart tog han vägen??? Och vem är det som ligger där och snarkar???

Jo, men vi hade ju jättekul och gööörbra sex, men vad pratade vi om egentligen under den här tiden? Hur mycket vågade vi vara helt ärliga? Säkert en hel del, men absolut inte allt och nyförälskad som man var, hörde man bara det man ville höra.
Och framförallt, så var alla de före mig rena smörjan eller inte alls bra nog, men du min största kärlek är den bäste och den ende för mig.

Så här i efterhand kan man ju bara le. Förälskelsen gör att vi hamnar i tonåren, hur gamla vi än är. Och det är underbart att vara förälskad, men inte lika underbart när verkligheten ramlar in. Hux flux befinner man sig i ett tyst krig, manipulerar så det står härliga till. Får jag inte som jag vill, blir det ingen markservice. Gör du inte som jag vill, har jag ont i huvudet när vi går och lägger oss, eller så är jag trött eller så ska jag upp tidigt i morgon bitti o s v.
Och framförallt är allt ditt fel.
Frustrationen och irritationen bara sjuder inombords. Och någon i relationen måste vika sig för husfridens skull. Och på det viset fortsätter det. År ut och år in, till dess man har blivit en helt annan person man var från början och fått ge avkall på alla sina drömmar och visioner om att vi skulle vara det perfekta paret och ha ett fantastiskt äktenskap, mycket bättre än alla andras och eventuellt de vi hade innan det här.
Samma mönster, samma beteende, för att vi inte vet vilka vi är och för att vi bär på så mycket rädsla och ångest som vi inte vågat titta på i vitögat.
Många tycker att det är bättre att stanna i ett dåligt äktenskap, för då vet de i alla fall vad de har. Den inställningen är jättesorglig.
Att välja det dåliga och gå med på att fortsättningsvis ha det dåligt för att det är tryggt är ju rena döden. Så sorgligt.

Allt går att lösa, alla problem har en lösning. Det heter bara problem till dess att man har sett möjligheterna till lösningen. Och ingen ska behöva vara kvar i en icke-fungerande relation för att man är rädd för att bli ensam eller för att man tycker att man är för svag eller för att man tycker man är för gammal eller har gett upp. Återigen, jättesorgligt.

Jag som har flera kraschade äktenskap bakom mig, tycker ändå och håller stenhårt fast vid att vi alla har en själspartner här på jorden. Jag tror på äktenskapet. Men för att det ska fungera måste jag först ingå äktenskap med mig själv. När jag älskar och accepterar mig själv, kan jag älska och acceptera andra. Lär jag känna mig själv och vet vem jag är, kan jag göra det med andra också, för vi är så lika. Hålla kvar glädjen och inte låta slentrianen ta överhanden, är en bra ingrediens i ett förhållande.

Vi känner alla sorg ibland, vi har alla ont ibland, är trötta ibland och griniga, längtar efter någon, vill att någon lyssnar, håller vår hand och ger en kram m m.

Och att vi ska vara olika också, för inget blir varken roligt eller bra av att leva ihop med en människa som bara håller med i allting och inte har en egen personlighet.

Det är aldrig försent, det finns alltid någon där för dig och du ska önska dig den absolut bästa som finns, kom ihåg det!

Katarina