Hej igen,
Gå gärna till www.viamig.zoomin.se också.
nr.10 Ack, denna sjuka värld!
Ja, jag lever i en sjuk värld. Med både dotter och son som snörvlar och hostar och har sig. Om det sedan är grisen eller inte som har drabbat dem, vet vi inte. Men sjuka är de med svår hosta, huvudvärk och feber. Sonen börjar bli bättre, tack och lov. "Yo, mother, do you know what I´m sayin?" började en mening som sedan fortsatte med en undran om maten var färdig. Svaret blev, "Nä, jag har inte börjat än, men jag hör att du snart är frisk, i alla fall klart mycket bättre och restauranten har precis öppnat".
Dottern däremot är inte lika lyckligt lottad. Än. Trots sin kraftiga förkylning eller grisnärvaro ser hon förbluffande bra ut. Ja, det hör ju ungdomen till och kanske till och med vackra gener. Jag kan inte ta åt mig äran eftersom ungen är en kopia av sin pappa.
Hittills har jag klarat mig ifrån att bli smittad och det ska nog förbli så om jag får bestämma. Det är inte roligt att vara sjuk när man måste vara sängliggande, helt utmattad. Då är det mycket bättre att vara sjuk och kunna vara på benen, men då är man väl inte sjuk förståss!
Ja, enligt Försäkringskassan i dessa dagar, är man aldrig tillräckligt sjuk för att kunna stanna hemma och få sjukersättning. Bara i enstaka fall. Hur har det kunnat gå så här långt? Hur har en instans kunnat få så mycket bestämmanderätt över människors hälsa eller rättare sagt ohälsa? Vi bor i ett land med 8 miljoner invånare och låter en statligt inrättning ta över helt och hållet. DET ÄR SJUKT!
Jag önskar att det räckte med att sitta på rö....en och klaga för att få till en förändring, men jag märker att det inte fungerar.
Skulle jag nu levt i Frankrike, hade jag för länge sedan varit en av dem som varit ute på gator och torg och protesterat så högt att jag hade blivit sjuk i halsen, den saken är helt säker. Varför gör vi inget här? Det skulle vara jättelätt att få till en förändring om nästan alla, ca 7 miljoner människor då, slöt upp och slog näven i gatan.
Det kommer alltid att finnas folk som hellre går sjukskrivna än att jobba, men de är ett fåtal. Vi andra är sjuka när vi verkligen har en kroppslig ohälsa. Och då till stor del går vi och jobbar för att vi redan är utdömda från början och vet att vi inte kommer att få någon sjukersättning. Till och med läkarna varnar för att sjukskrivningen kanske inte blir godkänd.
Vi arbetar och betalar skatt. De pengarna ska gå till mycket, jag vet. Men de ska också gå till de människor som behöver sin sjukersättning, för att de helt ärligt inte kan arbeta under en viss tid.
Ja, det finns mycket tokigt i vårt land. Bort med uppgivenheten och svinigheten och låt folk få vara sjuka om de är det.
Katarina
nr.9 Dina och mina tankar
"Tankar blir till materia"
Allt vi tänker måste manifesteras. Det är en universell lag. Det du tänker blir. Men vet du vad du tänker? Hur ofta tänker du på vad du tänker? Nä, inte så ofta, för det gör inte jag heller. Eller jag är numera mera medveten om hur jag ska tänka och kommer på mig själv x-antal gånger under en dag att jag ska hejda mig och tänka lite annorlunda.
Framför allt när jag är ledig från nattjobbet. Då är jag ganska bra på att "tänka till" och tänka i banor som är rätt för mig. Det är när jag ska jobba och de dygnen jag jobbar som jag åker dit och är helt väck. Går i en tung sörja nästan och bara väntar på att få vara ledig igen och då fungerar hjärnkontoret inte så optimalt. Skrämmande! Det är precis DÅ jag ska "tänka till" och tänka rätt.
Sådana vanedjur är vi alla, tror jag. Vi kommer in på ett spår och gör det vi gör och tänker det vi tänker av ren vana. Lägger inte märke till det ens. Tänker utefter omgivningen. Där får jag allt bättra mig och vara medveten.
När jag är ledig, känns det så himla bra. Jag får göra det jag älskar att göra och kan bestämma själv hur jag planerar mina dagar. Och jag tänker så himla lätt då. Tankarna bara flödar och jag är glad. Även om jag är trött. Vilket visar mig hur viktigt det är att få göra det som får mitt hjärta att sjunga. Allt går lekande lätt och tankarna är rätt. Det rimmar till och med, så bra är det!
Eftersom jag vet allt som går att veta om affirmationer och hur man ska tänka och hur allt det vi tänker manifesteras, blir det en utmaning den kommande tiden att tänka rätt ÄVEN när jag jobbar mina helger. Och inte "gå ner mig" och ta in den tunga energin eller gnälla över hur trött jag är, eller hur stela lederna är.
Nu känner jag mig riktigt på hugget och vill testa hur det kommer att gå inatt med min nya utmaning. Ja, livet är härligt, eller hur?
Katarina
Allt vi tänker måste manifesteras. Det är en universell lag. Det du tänker blir. Men vet du vad du tänker? Hur ofta tänker du på vad du tänker? Nä, inte så ofta, för det gör inte jag heller. Eller jag är numera mera medveten om hur jag ska tänka och kommer på mig själv x-antal gånger under en dag att jag ska hejda mig och tänka lite annorlunda.
Framför allt när jag är ledig från nattjobbet. Då är jag ganska bra på att "tänka till" och tänka i banor som är rätt för mig. Det är när jag ska jobba och de dygnen jag jobbar som jag åker dit och är helt väck. Går i en tung sörja nästan och bara väntar på att få vara ledig igen och då fungerar hjärnkontoret inte så optimalt. Skrämmande! Det är precis DÅ jag ska "tänka till" och tänka rätt.
Sådana vanedjur är vi alla, tror jag. Vi kommer in på ett spår och gör det vi gör och tänker det vi tänker av ren vana. Lägger inte märke till det ens. Tänker utefter omgivningen. Där får jag allt bättra mig och vara medveten.
När jag är ledig, känns det så himla bra. Jag får göra det jag älskar att göra och kan bestämma själv hur jag planerar mina dagar. Och jag tänker så himla lätt då. Tankarna bara flödar och jag är glad. Även om jag är trött. Vilket visar mig hur viktigt det är att få göra det som får mitt hjärta att sjunga. Allt går lekande lätt och tankarna är rätt. Det rimmar till och med, så bra är det!
Eftersom jag vet allt som går att veta om affirmationer och hur man ska tänka och hur allt det vi tänker manifesteras, blir det en utmaning den kommande tiden att tänka rätt ÄVEN när jag jobbar mina helger. Och inte "gå ner mig" och ta in den tunga energin eller gnälla över hur trött jag är, eller hur stela lederna är.
Nu känner jag mig riktigt på hugget och vill testa hur det kommer att gå inatt med min nya utmaning. Ja, livet är härligt, eller hur?
Katarina
nr.8 Ensamhet
Ja, nu börjar ännu en dag gå till sitt slut. Det är lugnt och tyst runt omkring. Och tröttheten ger sig allt starkare till känna.
Jag tänker på alla ensamma människor. Som inte själva valt att vara ensamma. Hur klarar de sig? Hur känns det att inte ha någon att ringa eller inte ha någon som ringer eller kommer och hälsar på?
Vad vet vi egentligen om våra grannar, vänner, släktingar eller arbetskamrater? Vi går till jobbet och gör våra timmar där, går hem och träffar vår familj, eller våra vänner och känner oss ganska tillfreds, förhoppningsvis. Hur stressigt det än är, eller trassligt det än är, har vi alltid någon vi kan tala med eller ringa till.
Alla har inte den förmånen. För det är en förmån, det ska vi ha klart för oss. Det finns tusentals människor som bara längtar efter att få vara nära någon, kanske inte i en intim relation, men ändå få känna en närhet till någon. Inte alla har heller den förmånen att kunna ha ett eget djur. Det är också en stark tröst och ett utrymme att få dela kärleken i, med kanske en hund eller katt.
Hur ofta tänker vi på dem som är alldeles ensamma? Inte så ofta alls. Vi tar ju våra bra liv för givet. För vi lever bra. Det räcker med att tänka sig tanken lite löst, att vi skulle leva i ett land med ett pågående krig, för att snabbt inse att vi har det väldigt bra.
Tak över huvudet, mat för dagen och kläder som värmer oss. En säng vi kan krypa ner i och få sova med ett täcke och kudde. Hemmet vi har är lite pyntat, inrett med färger som matchar och vi har fått lov att gå efter vår egen smak för det mesta.
Alla har inte en egen säng, eller ett pyntat hem. Alla har inte ens ett hem. De flesta har det, men ingen att vara med, ingen att tala med, ingen som bryr sig om.
Vi vet inte ett dugg om många människor vi möter dagligen eller veckovis. Det finns garanterat människor vi ser och talar med ofta, som när de går hem är helt ensamma. Och det finns de som inte alls träffar andra människor under en hel dag och säkerligen under en längre tid.
Le mot någon helt okänd i morgon. Nicka mot någon helt okänd i morgon. Eller varför inte säga Hej, till någon helt okänd imorgon?
Det känns bra när någon ler, eller hur? Ge någon den varma gesten och gör någon glad. Bara sådär. Det har vi råd att göra, vi som bor här i trygghetslandet, utan krig.
Jag ska le mot någon okänd i morgon och säga Hej. Jag är en egoist och vill att människor ska göra detsamma för mig.
Katarina
Jag tänker på alla ensamma människor. Som inte själva valt att vara ensamma. Hur klarar de sig? Hur känns det att inte ha någon att ringa eller inte ha någon som ringer eller kommer och hälsar på?
Vad vet vi egentligen om våra grannar, vänner, släktingar eller arbetskamrater? Vi går till jobbet och gör våra timmar där, går hem och träffar vår familj, eller våra vänner och känner oss ganska tillfreds, förhoppningsvis. Hur stressigt det än är, eller trassligt det än är, har vi alltid någon vi kan tala med eller ringa till.
Alla har inte den förmånen. För det är en förmån, det ska vi ha klart för oss. Det finns tusentals människor som bara längtar efter att få vara nära någon, kanske inte i en intim relation, men ändå få känna en närhet till någon. Inte alla har heller den förmånen att kunna ha ett eget djur. Det är också en stark tröst och ett utrymme att få dela kärleken i, med kanske en hund eller katt.
Hur ofta tänker vi på dem som är alldeles ensamma? Inte så ofta alls. Vi tar ju våra bra liv för givet. För vi lever bra. Det räcker med att tänka sig tanken lite löst, att vi skulle leva i ett land med ett pågående krig, för att snabbt inse att vi har det väldigt bra.
Tak över huvudet, mat för dagen och kläder som värmer oss. En säng vi kan krypa ner i och få sova med ett täcke och kudde. Hemmet vi har är lite pyntat, inrett med färger som matchar och vi har fått lov att gå efter vår egen smak för det mesta.
Alla har inte en egen säng, eller ett pyntat hem. Alla har inte ens ett hem. De flesta har det, men ingen att vara med, ingen att tala med, ingen som bryr sig om.
Vi vet inte ett dugg om många människor vi möter dagligen eller veckovis. Det finns garanterat människor vi ser och talar med ofta, som när de går hem är helt ensamma. Och det finns de som inte alls träffar andra människor under en hel dag och säkerligen under en längre tid.
Le mot någon helt okänd i morgon. Nicka mot någon helt okänd i morgon. Eller varför inte säga Hej, till någon helt okänd imorgon?
Det känns bra när någon ler, eller hur? Ge någon den varma gesten och gör någon glad. Bara sådär. Det har vi råd att göra, vi som bor här i trygghetslandet, utan krig.
Jag ska le mot någon okänd i morgon och säga Hej. Jag är en egoist och vill att människor ska göra detsamma för mig.
Katarina
nr.7 Tacksamhet
Efter en helt vansinnig helg på jobbet är jag hemma nu och så glad för det. Tack, tack för att jag är ledig och är hemma!
Vi har fått nytt larm installerat på "hemmet" och det är helt åt skogen skitdåligt. Eller rättare sagt tekniken går framåt och det är superkänsligt.
Många av våra boende har fått rörelselarm på rummet, där det föreligger fallrisk. Att de stiger upp ur sängen och sedan ramlar. Det är ju en klar förbättring att få sådant larm. Men INTE när det jäkla larmet ringer så fort lakanet rör sig, täcket ramlar ner lite grand från sängen, ett ben eller en arm åker ner. Eller om personen i fråga råkar andas för djupt och röra sig samtidigt.
DÅ larmar det.
Jo, tack, ett spring utan dess like. Upp och ner i hissen, rycka upp dörren, för enligt larmet har det ju hänt något i rummet och vad ser vi? Nä, hon ligger och sover så fridfullt. Fyra nätter med det här, kan få vem som helst att gå ner i spagat. Njae, det klarar jag väl inte, men dock ner för räkning.
Så nu i morse vid morgonrapporten, ska vi förklara för chefen hur det har varit och att vi har ändrat position på de flesta larmen och hon lyssnar inte. Avbryter gång på gång i rapporterandet och drar en förklaring om hur vid vinkeln är på larmet. Hade det inte varit viktigare att höra hur vi har haft det och vad vi har för lösning på det hela?
Efter 10 minuters försök att göra min stämma hörd, sket jag i det och gick. Dottern, som jag jobbat ihop med, stannade kvar och gjorde några fler tappra försök.
När jag väl kommit hem, var jag så lycklig. Äntligen hemma! 5 underbara dagar innan det är dags igen. Jag njuter av mina hemma-dagar till 125%.
Inte för att jag sitter och kliar mig i 5 dagar precis, men jag väljer och bestämmer det jag gör. Roliga ting. Och jag lyssnar på vad jag har att säga.
Detta är livet!!
Katarina
Vi har fått nytt larm installerat på "hemmet" och det är helt åt skogen skitdåligt. Eller rättare sagt tekniken går framåt och det är superkänsligt.
Många av våra boende har fått rörelselarm på rummet, där det föreligger fallrisk. Att de stiger upp ur sängen och sedan ramlar. Det är ju en klar förbättring att få sådant larm. Men INTE när det jäkla larmet ringer så fort lakanet rör sig, täcket ramlar ner lite grand från sängen, ett ben eller en arm åker ner. Eller om personen i fråga råkar andas för djupt och röra sig samtidigt.
DÅ larmar det.
Jo, tack, ett spring utan dess like. Upp och ner i hissen, rycka upp dörren, för enligt larmet har det ju hänt något i rummet och vad ser vi? Nä, hon ligger och sover så fridfullt. Fyra nätter med det här, kan få vem som helst att gå ner i spagat. Njae, det klarar jag väl inte, men dock ner för räkning.
Så nu i morse vid morgonrapporten, ska vi förklara för chefen hur det har varit och att vi har ändrat position på de flesta larmen och hon lyssnar inte. Avbryter gång på gång i rapporterandet och drar en förklaring om hur vid vinkeln är på larmet. Hade det inte varit viktigare att höra hur vi har haft det och vad vi har för lösning på det hela?
Efter 10 minuters försök att göra min stämma hörd, sket jag i det och gick. Dottern, som jag jobbat ihop med, stannade kvar och gjorde några fler tappra försök.
När jag väl kommit hem, var jag så lycklig. Äntligen hemma! 5 underbara dagar innan det är dags igen. Jag njuter av mina hemma-dagar till 125%.
Inte för att jag sitter och kliar mig i 5 dagar precis, men jag väljer och bestämmer det jag gör. Roliga ting. Och jag lyssnar på vad jag har att säga.
Detta är livet!!
Katarina
nr.6 Djuren
Våra vänner djuren kan vi inte klara oss utan. De däremot, klarar sig alldeles utmärkt utan oss. Vi tycker att vi är dem överlägsna för att vi har det logiska tänkandet.
Men mer och mer förstår jag att det är nog tvärtom. Se på oss människor hur vi bråkar och krigar, utnyttjar och manipulerar, ljuger och bedrar. Skulle det vara utmärkande för högre stående väsen?
Djuren tar det som de behöver och inget mer, respekterar varandras gränser och vet exakt vad som gäller. De vilda djuren sköter sig alldeles utmärkt själva. Utan människans inblandning skulle inga problem finnas. Vi ställer till det för dem. Invaderar deras "hem" och marker, skövlar deras skogar och utrotar dem för ren vinnings skull. Pengar.
Tamdjuren vi har runt omkring oss, sviker oss aldrig. De visar oss respekt, ömhet, trohet och en fantastisk kärlek. De tar fram glädjen i oss. Vi blir jätteglada av att se en liten hundvalp, en kattunge, ett föl, ett litet ulligt lamm, en söt och rolig apa, de vackra elefanterna, färgstarka papegojorna och undulaterna, delfinerna och valarna. De tar fram lyckan i oss och gör att vi automatiskt ler åt dem och tar dem i famn.
Är inte det att vara kärlek? Och tillit?
Det finns projekt där man låter oregerliga tonåringar som hamnat snett, i skolan ta hand om en hundvalp och fostra den och det har fallit fantastiskt bra ut. Dessa tonåringar tar ansvar för hundvalpen, sköter om den, ger den mat och i gengäld får valpen tonåringen att känna sig trygg och älskad. Kanske för första gången i sitt liv.
Det finns folk i fängelser som också får ta hand om hundar och hästar. En stenhård brottsling som kanske aldrig har gjort en god handling sedan barnsben och inte längre vet vad det är, tar hand om det här djuret med stor omsorg och omtanke och bryr sig om att hästen ska ha det allra bästa som går att få.
Dessa projekt är fantastiska. Alla människor ska få en andra, tredje och t o m fjärde chans. Få tillfälle att visa att det går att förändra sig. Så det visar sig att där människan har gått bet, där lyckas djuren. Konstigt, när de är oss underlägsna.
Eller var det inte så?
Djuren är här för att vi ska lära, inte tvärtom. Mer och mer börjar man bli medveten om att vi bör lära oss deras språk, förstå dem från deras perspektiv. Och det är väl inte mer än rätt, när vi nu får så mycket ifrån dem. De känner igen oss och är ALLTID glada när de ser oss. Finns det en ras eller art som är som en brunn av kärlek som aldrig tar slut, så är det djuren. Helt klart.
De vet precis vilka vi är och precis vad vi behöver. Närhet. Ömhet. Trohet. Det spelar ingen roll vad vi gör, de står kvar.
Och det kallar jag villkorslös kärlek. Inget som vi människor behärskar alls.
Katarina
Men mer och mer förstår jag att det är nog tvärtom. Se på oss människor hur vi bråkar och krigar, utnyttjar och manipulerar, ljuger och bedrar. Skulle det vara utmärkande för högre stående väsen?
Djuren tar det som de behöver och inget mer, respekterar varandras gränser och vet exakt vad som gäller. De vilda djuren sköter sig alldeles utmärkt själva. Utan människans inblandning skulle inga problem finnas. Vi ställer till det för dem. Invaderar deras "hem" och marker, skövlar deras skogar och utrotar dem för ren vinnings skull. Pengar.
Tamdjuren vi har runt omkring oss, sviker oss aldrig. De visar oss respekt, ömhet, trohet och en fantastisk kärlek. De tar fram glädjen i oss. Vi blir jätteglada av att se en liten hundvalp, en kattunge, ett föl, ett litet ulligt lamm, en söt och rolig apa, de vackra elefanterna, färgstarka papegojorna och undulaterna, delfinerna och valarna. De tar fram lyckan i oss och gör att vi automatiskt ler åt dem och tar dem i famn.
Är inte det att vara kärlek? Och tillit?
Det finns projekt där man låter oregerliga tonåringar som hamnat snett, i skolan ta hand om en hundvalp och fostra den och det har fallit fantastiskt bra ut. Dessa tonåringar tar ansvar för hundvalpen, sköter om den, ger den mat och i gengäld får valpen tonåringen att känna sig trygg och älskad. Kanske för första gången i sitt liv.
Det finns folk i fängelser som också får ta hand om hundar och hästar. En stenhård brottsling som kanske aldrig har gjort en god handling sedan barnsben och inte längre vet vad det är, tar hand om det här djuret med stor omsorg och omtanke och bryr sig om att hästen ska ha det allra bästa som går att få.
Dessa projekt är fantastiska. Alla människor ska få en andra, tredje och t o m fjärde chans. Få tillfälle att visa att det går att förändra sig. Så det visar sig att där människan har gått bet, där lyckas djuren. Konstigt, när de är oss underlägsna.
Eller var det inte så?
Djuren är här för att vi ska lära, inte tvärtom. Mer och mer börjar man bli medveten om att vi bör lära oss deras språk, förstå dem från deras perspektiv. Och det är väl inte mer än rätt, när vi nu får så mycket ifrån dem. De känner igen oss och är ALLTID glada när de ser oss. Finns det en ras eller art som är som en brunn av kärlek som aldrig tar slut, så är det djuren. Helt klart.
De vet precis vilka vi är och precis vad vi behöver. Närhet. Ömhet. Trohet. Det spelar ingen roll vad vi gör, de står kvar.
Och det kallar jag villkorslös kärlek. Inget som vi människor behärskar alls.
Katarina
nr.5 Innan det är försent
Ja, när vi hör talas om att någon gått bort eller står mitt i en kris, får det oss att börja reagera över livet, vad vi har gjort i livet och framför allt vad vi skulle vilja göra, innan det är för sent.
Vi blir påtagligt påminda om att vi inte kommer att leva i 1000 år till, denna gången. Känslan av brådska infinner sig. Vart tog livet vägen? Hur kommer det sig att åren går så fort? När ska jag göra allt det där som jag vill göra och drömmer om?
Gör det nu! Gårdagen kommer inte tillbaka. Du har inget att förlora om du tänker till lite grand. Gör det som får ditt hjärta att sjunga. Eller, det som inte är ett rungande JA, är ett nej. (Denna variant kommer ifrån en mycket kär vän till mig, som trots sina unga år är mycket klok).
Alla har drömmar, önskningar, visioner och fantasier om hur livet borde vara. Funderingarna är många och variationsrika och hägrar långt därborta, för långt borta för att kunna bli verklighet. Men är det verkligen så? Går de inte att förverkliga?
Jo, jag tror att de gör det.
Jag kan ju bara tala för mig själv så klart och jag märker att mina drömmar och visioner och önskningar blir mer och mer renodlade, de börjar närma sig varandra och går mer eller mindre i samma spår. Den gemensamma känslan för alla är att jag vill vara GLAD.
När jag är glad, är allting lätt. Jag mår bra och njuter av alla minuter och timmar och dagar. Vanligtvis tråkiga saker man måste göra, längtar jag efter att få gjort och gör det också direkt. Jag har lust att göra allt möjligt när jag är glad.
Om jag går efter det som får mitt hjärta att sjunga blir allt så himla bra. Timingen är perfekt och saker runt om bara faller på plats. Det ger också utrymme för drömmarna och visionerna.
Så länge jag tänker, planerar, fantiserar om mina drömmar är det jättebra. Men om jag låter det stanna där och inte GÖR något händer ingenting. De blir kvar i tanken och fantasin. Vi måste också göra det där allra första. Att få ner tankarna och drömmarna till handling.
Om jag inte ringer det där telefonsamtalet, eller skriver det där brevet, eller tar reda på den där informationen jag behöver veta, eller säger det jag så länge tänkt att berätta, eller hör av mig till den jag tänker på så så blir det inte mer. Att ta det första steget är det som sätter igång allt.
I morgon kan det vara försent. Och det finns ingenting att förlora, genom att börja göra drömmen. Nu. Om andra också tänker så, följer sitt hjärta, skulle hela världen se annorlunda ut. Om jag börjar, kan väl du följa efter? Och snart är vi många som gör det som gör oss glada. Och hela världen har redan börjat förändra sig. Till mer glada människor, till mer fridfulla människor.
Det som verkade vara olösligt, hittar sin lösning ifrån "tomma intet" och nya idéer poppar upp i exakt rätt tid och jag möter nya människor som har svaren jag söker.
Jag har tillit till livet och mig själv. Inget händer om jag sitter på rumpan och bara tänker. Framtiden är egentligen nu, likaså det jag vill nå. Det jag gör nu, hur jag agerar nu formar min framtid och det jag vill nå.
Våga du också, för det lustiga är att går man efter sitt hjärta, skadar man ingen, gör man inget illa och det blir bara rätt för mig, dig och alla andra.
Allt är möjligt tänker jag. Och jag vet att det är det. Så jag tar fasta på mina egna ord och gör mina drömmar nu.
Katarina
Vi blir påtagligt påminda om att vi inte kommer att leva i 1000 år till, denna gången. Känslan av brådska infinner sig. Vart tog livet vägen? Hur kommer det sig att åren går så fort? När ska jag göra allt det där som jag vill göra och drömmer om?
Gör det nu! Gårdagen kommer inte tillbaka. Du har inget att förlora om du tänker till lite grand. Gör det som får ditt hjärta att sjunga. Eller, det som inte är ett rungande JA, är ett nej. (Denna variant kommer ifrån en mycket kär vän till mig, som trots sina unga år är mycket klok).
Alla har drömmar, önskningar, visioner och fantasier om hur livet borde vara. Funderingarna är många och variationsrika och hägrar långt därborta, för långt borta för att kunna bli verklighet. Men är det verkligen så? Går de inte att förverkliga?
Jo, jag tror att de gör det.
Jag kan ju bara tala för mig själv så klart och jag märker att mina drömmar och visioner och önskningar blir mer och mer renodlade, de börjar närma sig varandra och går mer eller mindre i samma spår. Den gemensamma känslan för alla är att jag vill vara GLAD.
När jag är glad, är allting lätt. Jag mår bra och njuter av alla minuter och timmar och dagar. Vanligtvis tråkiga saker man måste göra, längtar jag efter att få gjort och gör det också direkt. Jag har lust att göra allt möjligt när jag är glad.
Om jag går efter det som får mitt hjärta att sjunga blir allt så himla bra. Timingen är perfekt och saker runt om bara faller på plats. Det ger också utrymme för drömmarna och visionerna.
Så länge jag tänker, planerar, fantiserar om mina drömmar är det jättebra. Men om jag låter det stanna där och inte GÖR något händer ingenting. De blir kvar i tanken och fantasin. Vi måste också göra det där allra första. Att få ner tankarna och drömmarna till handling.
Om jag inte ringer det där telefonsamtalet, eller skriver det där brevet, eller tar reda på den där informationen jag behöver veta, eller säger det jag så länge tänkt att berätta, eller hör av mig till den jag tänker på så så blir det inte mer. Att ta det första steget är det som sätter igång allt.
I morgon kan det vara försent. Och det finns ingenting att förlora, genom att börja göra drömmen. Nu. Om andra också tänker så, följer sitt hjärta, skulle hela världen se annorlunda ut. Om jag börjar, kan väl du följa efter? Och snart är vi många som gör det som gör oss glada. Och hela världen har redan börjat förändra sig. Till mer glada människor, till mer fridfulla människor.
Det som verkade vara olösligt, hittar sin lösning ifrån "tomma intet" och nya idéer poppar upp i exakt rätt tid och jag möter nya människor som har svaren jag söker.
Jag har tillit till livet och mig själv. Inget händer om jag sitter på rumpan och bara tänker. Framtiden är egentligen nu, likaså det jag vill nå. Det jag gör nu, hur jag agerar nu formar min framtid och det jag vill nå.
Våga du också, för det lustiga är att går man efter sitt hjärta, skadar man ingen, gör man inget illa och det blir bara rätt för mig, dig och alla andra.
Allt är möjligt tänker jag. Och jag vet att det är det. Så jag tar fasta på mina egna ord och gör mina drömmar nu.
Katarina
nr.4 Du är dig själv närmast
Jag är mig själv närmast. Det stämmer väl? Och det är du också. Dig själv närmast.
Dottern berättade att en bekant just hade gått bort. Bara 30 år gammal. Inte roligt alls.
När det är dags, är det dags att gå. Ändå känns det så sorgligt att det händer så många unga människor. Jag har inte hittat något svar på varför.
De som blir kvar, oftast föräldrar, små barn, många vänner, är ju förståss förtvivlade. Man är sig själv närmast. Vi sörjer inte den som går, vi sörjer oss själva. Det är i vårt hjärta det gör ont, upplevelsen av förlusten gör ont i oss och vi tycker inte alls att minnena som finns kvar räcker. Och visst är det så!
Smärtan har ju egentligen inget med den bortgångne att göra. Vi sörjer inte dem, vi sörjer oss själva för att ha förlorat någon som är oss kär.
Det behöver ju inte vara så slutgiltligt som att någon dör, kan ju lika gärna vara någon som reser bort en längre tid eller flyttar långt bort eller ..........
Vi gråter inte efter dem, vi gråter för oss och är ledsna för egen skull.
Men de starka banden man har finns kvar. Efter att någon dött, rest bort, flyttat. Vi har de känslomässiga banden kvar och inget kan få dem att försvinna eller ta slut. De är precis lika verkliga som om personen i fråga stått där rent fysiskt.
Kanske ingen tröst mitt i sorgens djupa brunn, men så småningom. Närheten och kärleken försvinner inte. Den finns alltid kvar. Och är bara en tanke iväg. På en sekund blir personen man förlorat lika verklig igen. Genom en enkel tanke.
Katarina
nr.3 "Ingå äktenskap med dig själv först, innan du gifter dig med någon" Cara
Visst är det tänkvärda ord?
Skulle vi tagit reda på vilka vi är egentligen, innan vi gifte oss, skulle skilsmässonivån drastiskt minska. Själv har jag ju varit gift flera gånger och inte sjutton visste jag vem jag var då. Jag TRODDE det och var så bombsäker på allt jag tänkte och sa. Men, ack så fel jag hade. Idag kan jag skratta åt det, men då var allt dödligt allvar och bara svart och vitt.
Inga gråzoner där inte. Och inget var mitt fel.
Idag tycker jag att det är bra att vara korkad, för då kan jag ju helt klart utvecklas till ett geni så småningom! Och en korkad brunett, inte bara blondiner, har så mycket roligare i livet. Allvaret är till för Ölänningar, eller hur? Ju mer tokig man är, desto roligare och lättare blir äktenskapet eller relationen. Det är vad jag har kommit fram till idag.
Förr tyckte jag att 50% kanonbra sex och 50% skratt utgjorde grunden för ett bra äktenskap. Idag måste jag erkänna att jag behöver slänga in lite kommunikation också, så det blir 30% kanonbra sex, 30% skratt och 30%kommunikation som utgör en fantastisk stadig och bra grund för ett härligt äktenskap. Finns det ingen kommunikation kan jag ju inte berätta hur sexet ska vara och heller inte berätta varför jag skrattar. De resterande 10% får jag vika till det magiska. Det här är mitt recept för ett lyckat förhållande. Och jag vet att det håller också. Har testat.
Man lär så länge man lever, kanske inte riktigt rätt. Man kan inte lära gamla hundar att sitta, kanske helt fel. Vi behöver inte lära oss någonting egentligen. Vi kan allt, det ligger bara och sover inom oss. Därför behöver vi en tolerant partner som väcker upp det. Eller som skapar förutsättningarna för att vi ska vakna upp och känna efter. Vi måste få lov att utmana oss själva. För vi kan hur mycket som helst, om vi vågar gå utanför de givna ramarna. Så visst går det att lära gamla hundar att sitta.
Och ska vi vara helt ärliga, är det göööööör tråkigt att leva inom givna ramar. Hur roligt är det? En relation ska ju vara ett sant möte två människor emellan, om man tillåter det att vara så. Spännande och utmanande. Och att vara lite seriös också. Att våga se den andre precis som han eller hon är. Utan förutfattande meningar eller föreställningar och framförallt våga vara ärlig. Och det ska ju gå båda vägar.
I sin partner ser man sig själv, speglingen. Och man får många tillfällen till att se vem man är. Ibland jättebra och ibland mindre bra.
Det finns ett ordspråk som säger att "Ensam är stark". Skitsnack, tycker jag. Ensamhet för att få starka och varaktiga insikter- ja det kan jag hålla med om. Men tvåsamhet är bonusen. Att vara stark som individ och veta vem man är och hålla på integriteten och då gå in i ett förhållande, det är fint.
Fast det är få som gör så.
Oftast blir äktenskapet eller relationen en flykt ifrån att slippa se sig själv och ta reda på vem man är. Och kravet på att partnern ska ta hand om alla mina rädslor, alla mina svårigheter och acceptera mitt sätt att tänka och handla på, blir prio 1.
När de rosafärgade glasögonen faller av, efter förälskelsens korta period, sitter man redan på pottan och har ingen aning om vem partnern är. Man har visat sig från sina absolut bästa sidor, tillåtit allt den andra har velat och gjort allt den andra har velat och varit såååååå kär och lycklig. Och sedan sa det bara PANG! Ballongen brast och vardagen öppnade sin dörr och man fattar ingenting.
Det visar sig att den man blev så störtförälskad i, inte alls är samma person man vaknar upp jämte på morgonen. Vart tog han vägen??? Och vem är det som ligger där och snarkar???
Jo, men vi hade ju jättekul och gööörbra sex, men vad pratade vi om egentligen under den här tiden? Hur mycket vågade vi vara helt ärliga? Säkert en hel del, men absolut inte allt och nyförälskad som man var, hörde man bara det man ville höra.
Och framförallt, så var alla de före mig rena smörjan eller inte alls bra nog, men du min största kärlek är den bäste och den ende för mig.
Så här i efterhand kan man ju bara le. Förälskelsen gör att vi hamnar i tonåren, hur gamla vi än är. Och det är underbart att vara förälskad, men inte lika underbart när verkligheten ramlar in. Hux flux befinner man sig i ett tyst krig, manipulerar så det står härliga till. Får jag inte som jag vill, blir det ingen markservice. Gör du inte som jag vill, har jag ont i huvudet när vi går och lägger oss, eller så är jag trött eller så ska jag upp tidigt i morgon bitti o s v.
Och framförallt är allt ditt fel.
Frustrationen och irritationen bara sjuder inombords. Och någon i relationen måste vika sig för husfridens skull. Och på det viset fortsätter det. År ut och år in, till dess man har blivit en helt annan person man var från början och fått ge avkall på alla sina drömmar och visioner om att vi skulle vara det perfekta paret och ha ett fantastiskt äktenskap, mycket bättre än alla andras och eventuellt de vi hade innan det här.
Samma mönster, samma beteende, för att vi inte vet vilka vi är och för att vi bär på så mycket rädsla och ångest som vi inte vågat titta på i vitögat.
Många tycker att det är bättre att stanna i ett dåligt äktenskap, för då vet de i alla fall vad de har. Den inställningen är jättesorglig.
Att välja det dåliga och gå med på att fortsättningsvis ha det dåligt för att det är tryggt är ju rena döden. Så sorgligt.
Allt går att lösa, alla problem har en lösning. Det heter bara problem till dess att man har sett möjligheterna till lösningen. Och ingen ska behöva vara kvar i en icke-fungerande relation för att man är rädd för att bli ensam eller för att man tycker att man är för svag eller för att man tycker man är för gammal eller har gett upp. Återigen, jättesorgligt.
Jag som har flera kraschade äktenskap bakom mig, tycker ändå och håller stenhårt fast vid att vi alla har en själspartner här på jorden. Jag tror på äktenskapet. Men för att det ska fungera måste jag först ingå äktenskap med mig själv. När jag älskar och accepterar mig själv, kan jag älska och acceptera andra. Lär jag känna mig själv och vet vem jag är, kan jag göra det med andra också, för vi är så lika. Hålla kvar glädjen och inte låta slentrianen ta överhanden, är en bra ingrediens i ett förhållande.
Vi känner alla sorg ibland, vi har alla ont ibland, är trötta ibland och griniga, längtar efter någon, vill att någon lyssnar, håller vår hand och ger en kram m m.
Och att vi ska vara olika också, för inget blir varken roligt eller bra av att leva ihop med en människa som bara håller med i allting och inte har en egen personlighet.
Det är aldrig försent, det finns alltid någon där för dig och du ska önska dig den absolut bästa som finns, kom ihåg det!
Katarina
Skulle vi tagit reda på vilka vi är egentligen, innan vi gifte oss, skulle skilsmässonivån drastiskt minska. Själv har jag ju varit gift flera gånger och inte sjutton visste jag vem jag var då. Jag TRODDE det och var så bombsäker på allt jag tänkte och sa. Men, ack så fel jag hade. Idag kan jag skratta åt det, men då var allt dödligt allvar och bara svart och vitt.
Inga gråzoner där inte. Och inget var mitt fel.
Idag tycker jag att det är bra att vara korkad, för då kan jag ju helt klart utvecklas till ett geni så småningom! Och en korkad brunett, inte bara blondiner, har så mycket roligare i livet. Allvaret är till för Ölänningar, eller hur? Ju mer tokig man är, desto roligare och lättare blir äktenskapet eller relationen. Det är vad jag har kommit fram till idag.
Förr tyckte jag att 50% kanonbra sex och 50% skratt utgjorde grunden för ett bra äktenskap. Idag måste jag erkänna att jag behöver slänga in lite kommunikation också, så det blir 30% kanonbra sex, 30% skratt och 30%kommunikation som utgör en fantastisk stadig och bra grund för ett härligt äktenskap. Finns det ingen kommunikation kan jag ju inte berätta hur sexet ska vara och heller inte berätta varför jag skrattar. De resterande 10% får jag vika till det magiska. Det här är mitt recept för ett lyckat förhållande. Och jag vet att det håller också. Har testat.
Man lär så länge man lever, kanske inte riktigt rätt. Man kan inte lära gamla hundar att sitta, kanske helt fel. Vi behöver inte lära oss någonting egentligen. Vi kan allt, det ligger bara och sover inom oss. Därför behöver vi en tolerant partner som väcker upp det. Eller som skapar förutsättningarna för att vi ska vakna upp och känna efter. Vi måste få lov att utmana oss själva. För vi kan hur mycket som helst, om vi vågar gå utanför de givna ramarna. Så visst går det att lära gamla hundar att sitta.
Och ska vi vara helt ärliga, är det göööööör tråkigt att leva inom givna ramar. Hur roligt är det? En relation ska ju vara ett sant möte två människor emellan, om man tillåter det att vara så. Spännande och utmanande. Och att vara lite seriös också. Att våga se den andre precis som han eller hon är. Utan förutfattande meningar eller föreställningar och framförallt våga vara ärlig. Och det ska ju gå båda vägar.
I sin partner ser man sig själv, speglingen. Och man får många tillfällen till att se vem man är. Ibland jättebra och ibland mindre bra.
Det finns ett ordspråk som säger att "Ensam är stark". Skitsnack, tycker jag. Ensamhet för att få starka och varaktiga insikter- ja det kan jag hålla med om. Men tvåsamhet är bonusen. Att vara stark som individ och veta vem man är och hålla på integriteten och då gå in i ett förhållande, det är fint.
Fast det är få som gör så.
Oftast blir äktenskapet eller relationen en flykt ifrån att slippa se sig själv och ta reda på vem man är. Och kravet på att partnern ska ta hand om alla mina rädslor, alla mina svårigheter och acceptera mitt sätt att tänka och handla på, blir prio 1.
När de rosafärgade glasögonen faller av, efter förälskelsens korta period, sitter man redan på pottan och har ingen aning om vem partnern är. Man har visat sig från sina absolut bästa sidor, tillåtit allt den andra har velat och gjort allt den andra har velat och varit såååååå kär och lycklig. Och sedan sa det bara PANG! Ballongen brast och vardagen öppnade sin dörr och man fattar ingenting.
Det visar sig att den man blev så störtförälskad i, inte alls är samma person man vaknar upp jämte på morgonen. Vart tog han vägen??? Och vem är det som ligger där och snarkar???
Jo, men vi hade ju jättekul och gööörbra sex, men vad pratade vi om egentligen under den här tiden? Hur mycket vågade vi vara helt ärliga? Säkert en hel del, men absolut inte allt och nyförälskad som man var, hörde man bara det man ville höra.
Och framförallt, så var alla de före mig rena smörjan eller inte alls bra nog, men du min största kärlek är den bäste och den ende för mig.
Så här i efterhand kan man ju bara le. Förälskelsen gör att vi hamnar i tonåren, hur gamla vi än är. Och det är underbart att vara förälskad, men inte lika underbart när verkligheten ramlar in. Hux flux befinner man sig i ett tyst krig, manipulerar så det står härliga till. Får jag inte som jag vill, blir det ingen markservice. Gör du inte som jag vill, har jag ont i huvudet när vi går och lägger oss, eller så är jag trött eller så ska jag upp tidigt i morgon bitti o s v.
Och framförallt är allt ditt fel.
Frustrationen och irritationen bara sjuder inombords. Och någon i relationen måste vika sig för husfridens skull. Och på det viset fortsätter det. År ut och år in, till dess man har blivit en helt annan person man var från början och fått ge avkall på alla sina drömmar och visioner om att vi skulle vara det perfekta paret och ha ett fantastiskt äktenskap, mycket bättre än alla andras och eventuellt de vi hade innan det här.
Samma mönster, samma beteende, för att vi inte vet vilka vi är och för att vi bär på så mycket rädsla och ångest som vi inte vågat titta på i vitögat.
Många tycker att det är bättre att stanna i ett dåligt äktenskap, för då vet de i alla fall vad de har. Den inställningen är jättesorglig.
Att välja det dåliga och gå med på att fortsättningsvis ha det dåligt för att det är tryggt är ju rena döden. Så sorgligt.
Allt går att lösa, alla problem har en lösning. Det heter bara problem till dess att man har sett möjligheterna till lösningen. Och ingen ska behöva vara kvar i en icke-fungerande relation för att man är rädd för att bli ensam eller för att man tycker att man är för svag eller för att man tycker man är för gammal eller har gett upp. Återigen, jättesorgligt.
Jag som har flera kraschade äktenskap bakom mig, tycker ändå och håller stenhårt fast vid att vi alla har en själspartner här på jorden. Jag tror på äktenskapet. Men för att det ska fungera måste jag först ingå äktenskap med mig själv. När jag älskar och accepterar mig själv, kan jag älska och acceptera andra. Lär jag känna mig själv och vet vem jag är, kan jag göra det med andra också, för vi är så lika. Hålla kvar glädjen och inte låta slentrianen ta överhanden, är en bra ingrediens i ett förhållande.
Vi känner alla sorg ibland, vi har alla ont ibland, är trötta ibland och griniga, längtar efter någon, vill att någon lyssnar, håller vår hand och ger en kram m m.
Och att vi ska vara olika också, för inget blir varken roligt eller bra av att leva ihop med en människa som bara håller med i allting och inte har en egen personlighet.
Det är aldrig försent, det finns alltid någon där för dig och du ska önska dig den absolut bästa som finns, kom ihåg det!
Katarina
nr.2 Katarina, förälder.
Kvinna och förälder mitt i livet, 55 år. Två barn har jag och sonen, tonåringen bor tillsammans med mig.
Det är mina barn som gör mig rik. Inte i pengar, men som människa. Barnen är en gåva, inte ett ägande. Vi har dem en liten stund och ger det bästa vi kan ge. Och faller det riktigt väl ut, finns de vid vår sida så länge vi lever.
Att vara förälder är ju en heltidssysselsättning och inte så lätt många gånger. Det är också sant att ibland känns det som om det allra bästa vore att flytta hemifrån själv. När båda går på och inte lyssnar, irritationen bara växer och ilskan bryter ut, för att man tycker att ungen borde ju vika sig inför sin mamma. Lyckligtvis händer det bara sällan. Det bästa är när man har riktiga samtal och märker att barnen anförtror sig och berättar om sina känslor och kan komma med förslag på hur vi kan ha det ännu bättre ihop.
Barn och ungdomar idag har det inte lätt. Utvecklingen med mängder av TV-program, reklam och internet har helt förändrat klimatet och andan i samhället, mot hur det var när jag växte upp. Kraven på ungdomarna har förändrats och reglerna är mer flytande.
Det är också svårt att påverka barnen idag, för de har redan fått så mycket olika intryck från annat håll. Resultatet blir ju att man som förälder måste förändra sig och vara så mycket smidigare. Annars når man helt enkelt inte in i ungens huvud. Det är bara så det är.
Jag märker att när jag blir sur och grinig är det helt omöjligt att ens ha ett samtal. Jag pratar till en stängd dörr då. Men om jag håller mig lugn och visar att jag också är en människa, inte bara en mamma, då får jag kontakt. Att visa min kärlek och omtanke gör att dörren öppnas och vi skapar ett förtroende sins emellan.
Vi kan inte ha full kontroll över våra barn idag, med internet och grupptrycket som är stenhårt. Då finns det bara en sak att göra, försöka hålla på reglerna som är satta, förhoppningsvis, samt att LITA på barnen. Och berätta det också. -"Jag litar på att du gör rätt och håller dig till sanningen. Berätta för mig hur det verkligen är, vad du gör, för jag kommer alltid att älska dig och vara din mamma, oavsett vad du gör."
Kommunikationen är jätteviktig. Att våga visa att man som förälder också har svåra dagar, eller att man är ledsen, eller arg och berätta varför.
Förr berättade jag aldrig någonting för mina barn. Jag skulle vara den starka hela tiden och klara av allt. Barnen skulle befinna sig i en skyddad verkstad och inte passade det sig att visa sig svag eller att man hade gjort något galet.
Fullständigt idiotiskt.
Men jag fick klart för mig att jag gjorde så, som ett arv från min pappa. Samma beteende. När jag kom på det, i en familjekonstellation enligt Hellinger-metoden, föll hur många ton som helst från mina axlar. Och under alla år hade jag trott att det var en del av min personlighet. Inte alls. Ett familjemönster som föll över på mig också.
Numera berättar jag hur jag mår, hur ekonomin ser ut, hur jag planerar min dag eller vecka och varför. Så mycket lättare, eller hur?
Barnen är ju människor, fastän i mindre format. Jag märker också hur mitt välmående finns i deras tankar. Genom att de uppmuntrar mig att göra något för mig själv, att jag ska köpa något till mig själv och att jag ska tänka på mig själv.
Och överraskningar som de ger mig och gör för mig. Jo, barnen är vår rikedom, så sant det är. Har vi en nära och förtroendefull relation med våra barn, är vi mångmiljonärer i sann kärlek.
För att inte tala om hur stolt jag är över mina barn. Jag berättar för dem hur mkt jag älskar dem och jag kramar och ger dem pussar. Det är så det ska vara.
Att vara förälder är en gåva och ett uppdrag, för vi har dem bara till låns och förr eller senare måste vi släppa taget och låta dem flyga utan skyddsnät och lita på att de landar rätt.
Katarina
Det är mina barn som gör mig rik. Inte i pengar, men som människa. Barnen är en gåva, inte ett ägande. Vi har dem en liten stund och ger det bästa vi kan ge. Och faller det riktigt väl ut, finns de vid vår sida så länge vi lever.
Att vara förälder är ju en heltidssysselsättning och inte så lätt många gånger. Det är också sant att ibland känns det som om det allra bästa vore att flytta hemifrån själv. När båda går på och inte lyssnar, irritationen bara växer och ilskan bryter ut, för att man tycker att ungen borde ju vika sig inför sin mamma. Lyckligtvis händer det bara sällan. Det bästa är när man har riktiga samtal och märker att barnen anförtror sig och berättar om sina känslor och kan komma med förslag på hur vi kan ha det ännu bättre ihop.
Barn och ungdomar idag har det inte lätt. Utvecklingen med mängder av TV-program, reklam och internet har helt förändrat klimatet och andan i samhället, mot hur det var när jag växte upp. Kraven på ungdomarna har förändrats och reglerna är mer flytande.
Det är också svårt att påverka barnen idag, för de har redan fått så mycket olika intryck från annat håll. Resultatet blir ju att man som förälder måste förändra sig och vara så mycket smidigare. Annars når man helt enkelt inte in i ungens huvud. Det är bara så det är.
Jag märker att när jag blir sur och grinig är det helt omöjligt att ens ha ett samtal. Jag pratar till en stängd dörr då. Men om jag håller mig lugn och visar att jag också är en människa, inte bara en mamma, då får jag kontakt. Att visa min kärlek och omtanke gör att dörren öppnas och vi skapar ett förtroende sins emellan.
Vi kan inte ha full kontroll över våra barn idag, med internet och grupptrycket som är stenhårt. Då finns det bara en sak att göra, försöka hålla på reglerna som är satta, förhoppningsvis, samt att LITA på barnen. Och berätta det också. -"Jag litar på att du gör rätt och håller dig till sanningen. Berätta för mig hur det verkligen är, vad du gör, för jag kommer alltid att älska dig och vara din mamma, oavsett vad du gör."
Kommunikationen är jätteviktig. Att våga visa att man som förälder också har svåra dagar, eller att man är ledsen, eller arg och berätta varför.
Förr berättade jag aldrig någonting för mina barn. Jag skulle vara den starka hela tiden och klara av allt. Barnen skulle befinna sig i en skyddad verkstad och inte passade det sig att visa sig svag eller att man hade gjort något galet.
Fullständigt idiotiskt.
Men jag fick klart för mig att jag gjorde så, som ett arv från min pappa. Samma beteende. När jag kom på det, i en familjekonstellation enligt Hellinger-metoden, föll hur många ton som helst från mina axlar. Och under alla år hade jag trott att det var en del av min personlighet. Inte alls. Ett familjemönster som föll över på mig också.
Numera berättar jag hur jag mår, hur ekonomin ser ut, hur jag planerar min dag eller vecka och varför. Så mycket lättare, eller hur?
Barnen är ju människor, fastän i mindre format. Jag märker också hur mitt välmående finns i deras tankar. Genom att de uppmuntrar mig att göra något för mig själv, att jag ska köpa något till mig själv och att jag ska tänka på mig själv.
Och överraskningar som de ger mig och gör för mig. Jo, barnen är vår rikedom, så sant det är. Har vi en nära och förtroendefull relation med våra barn, är vi mångmiljonärer i sann kärlek.
För att inte tala om hur stolt jag är över mina barn. Jag berättar för dem hur mkt jag älskar dem och jag kramar och ger dem pussar. Det är så det ska vara.
Att vara förälder är en gåva och ett uppdrag, för vi har dem bara till låns och förr eller senare måste vi släppa taget och låta dem flyga utan skyddsnät och lita på att de landar rätt.
Katarina
nr.1 Välkommen!
Jag heter Katarina och på den här bloggsidan tänkte jag dela med dig mina tankar över det som är livet.
Det är spännande att leva, tycker jag. Kanske har du en annan tanke om det. Och det är så det ska vara. Vi är många gånger olika, men personligen vill jag gärna se till våra likheter.
Alla människor är lika mycket värda, har samma berättigande och också samma möjligheter. Oavsett vilket ursprung vi har och oavsett vilka liv vi hittills har levt.
Under de sista åren har jag funderat mycket på vad livet går ut på. Varför vi lever. Och det kommer jag att återkomma till.
Så här långt, välkommen till viamig.
Katarina
Det är spännande att leva, tycker jag. Kanske har du en annan tanke om det. Och det är så det ska vara. Vi är många gånger olika, men personligen vill jag gärna se till våra likheter.
Alla människor är lika mycket värda, har samma berättigande och också samma möjligheter. Oavsett vilket ursprung vi har och oavsett vilka liv vi hittills har levt.
Under de sista åren har jag funderat mycket på vad livet går ut på. Varför vi lever. Och det kommer jag att återkomma till.
Så här långt, välkommen till viamig.
Katarina
