nr.2 Katarina, förälder.
Kvinna och förälder mitt i livet, 55 år. Två barn har jag och sonen, tonåringen bor tillsammans med mig.
Det är mina barn som gör mig rik. Inte i pengar, men som människa. Barnen är en gåva, inte ett ägande. Vi har dem en liten stund och ger det bästa vi kan ge. Och faller det riktigt väl ut, finns de vid vår sida så länge vi lever.
Att vara förälder är ju en heltidssysselsättning och inte så lätt många gånger. Det är också sant att ibland känns det som om det allra bästa vore att flytta hemifrån själv. När båda går på och inte lyssnar, irritationen bara växer och ilskan bryter ut, för att man tycker att ungen borde ju vika sig inför sin mamma. Lyckligtvis händer det bara sällan. Det bästa är när man har riktiga samtal och märker att barnen anförtror sig och berättar om sina känslor och kan komma med förslag på hur vi kan ha det ännu bättre ihop.
Barn och ungdomar idag har det inte lätt. Utvecklingen med mängder av TV-program, reklam och internet har helt förändrat klimatet och andan i samhället, mot hur det var när jag växte upp. Kraven på ungdomarna har förändrats och reglerna är mer flytande.
Det är också svårt att påverka barnen idag, för de har redan fått så mycket olika intryck från annat håll. Resultatet blir ju att man som förälder måste förändra sig och vara så mycket smidigare. Annars når man helt enkelt inte in i ungens huvud. Det är bara så det är.
Jag märker att när jag blir sur och grinig är det helt omöjligt att ens ha ett samtal. Jag pratar till en stängd dörr då. Men om jag håller mig lugn och visar att jag också är en människa, inte bara en mamma, då får jag kontakt. Att visa min kärlek och omtanke gör att dörren öppnas och vi skapar ett förtroende sins emellan.
Vi kan inte ha full kontroll över våra barn idag, med internet och grupptrycket som är stenhårt. Då finns det bara en sak att göra, försöka hålla på reglerna som är satta, förhoppningsvis, samt att LITA på barnen. Och berätta det också. -"Jag litar på att du gör rätt och håller dig till sanningen. Berätta för mig hur det verkligen är, vad du gör, för jag kommer alltid att älska dig och vara din mamma, oavsett vad du gör."
Kommunikationen är jätteviktig. Att våga visa att man som förälder också har svåra dagar, eller att man är ledsen, eller arg och berätta varför.
Förr berättade jag aldrig någonting för mina barn. Jag skulle vara den starka hela tiden och klara av allt. Barnen skulle befinna sig i en skyddad verkstad och inte passade det sig att visa sig svag eller att man hade gjort något galet.
Fullständigt idiotiskt.
Men jag fick klart för mig att jag gjorde så, som ett arv från min pappa. Samma beteende. När jag kom på det, i en familjekonstellation enligt Hellinger-metoden, föll hur många ton som helst från mina axlar. Och under alla år hade jag trott att det var en del av min personlighet. Inte alls. Ett familjemönster som föll över på mig också.
Numera berättar jag hur jag mår, hur ekonomin ser ut, hur jag planerar min dag eller vecka och varför. Så mycket lättare, eller hur?
Barnen är ju människor, fastän i mindre format. Jag märker också hur mitt välmående finns i deras tankar. Genom att de uppmuntrar mig att göra något för mig själv, att jag ska köpa något till mig själv och att jag ska tänka på mig själv.
Och överraskningar som de ger mig och gör för mig. Jo, barnen är vår rikedom, så sant det är. Har vi en nära och förtroendefull relation med våra barn, är vi mångmiljonärer i sann kärlek.
För att inte tala om hur stolt jag är över mina barn. Jag berättar för dem hur mkt jag älskar dem och jag kramar och ger dem pussar. Det är så det ska vara.
Att vara förälder är en gåva och ett uppdrag, för vi har dem bara till låns och förr eller senare måste vi släppa taget och låta dem flyga utan skyddsnät och lita på att de landar rätt.
Katarina
Det är mina barn som gör mig rik. Inte i pengar, men som människa. Barnen är en gåva, inte ett ägande. Vi har dem en liten stund och ger det bästa vi kan ge. Och faller det riktigt väl ut, finns de vid vår sida så länge vi lever.
Att vara förälder är ju en heltidssysselsättning och inte så lätt många gånger. Det är också sant att ibland känns det som om det allra bästa vore att flytta hemifrån själv. När båda går på och inte lyssnar, irritationen bara växer och ilskan bryter ut, för att man tycker att ungen borde ju vika sig inför sin mamma. Lyckligtvis händer det bara sällan. Det bästa är när man har riktiga samtal och märker att barnen anförtror sig och berättar om sina känslor och kan komma med förslag på hur vi kan ha det ännu bättre ihop.
Barn och ungdomar idag har det inte lätt. Utvecklingen med mängder av TV-program, reklam och internet har helt förändrat klimatet och andan i samhället, mot hur det var när jag växte upp. Kraven på ungdomarna har förändrats och reglerna är mer flytande.
Det är också svårt att påverka barnen idag, för de har redan fått så mycket olika intryck från annat håll. Resultatet blir ju att man som förälder måste förändra sig och vara så mycket smidigare. Annars når man helt enkelt inte in i ungens huvud. Det är bara så det är.
Jag märker att när jag blir sur och grinig är det helt omöjligt att ens ha ett samtal. Jag pratar till en stängd dörr då. Men om jag håller mig lugn och visar att jag också är en människa, inte bara en mamma, då får jag kontakt. Att visa min kärlek och omtanke gör att dörren öppnas och vi skapar ett förtroende sins emellan.
Vi kan inte ha full kontroll över våra barn idag, med internet och grupptrycket som är stenhårt. Då finns det bara en sak att göra, försöka hålla på reglerna som är satta, förhoppningsvis, samt att LITA på barnen. Och berätta det också. -"Jag litar på att du gör rätt och håller dig till sanningen. Berätta för mig hur det verkligen är, vad du gör, för jag kommer alltid att älska dig och vara din mamma, oavsett vad du gör."
Kommunikationen är jätteviktig. Att våga visa att man som förälder också har svåra dagar, eller att man är ledsen, eller arg och berätta varför.
Förr berättade jag aldrig någonting för mina barn. Jag skulle vara den starka hela tiden och klara av allt. Barnen skulle befinna sig i en skyddad verkstad och inte passade det sig att visa sig svag eller att man hade gjort något galet.
Fullständigt idiotiskt.
Men jag fick klart för mig att jag gjorde så, som ett arv från min pappa. Samma beteende. När jag kom på det, i en familjekonstellation enligt Hellinger-metoden, föll hur många ton som helst från mina axlar. Och under alla år hade jag trott att det var en del av min personlighet. Inte alls. Ett familjemönster som föll över på mig också.
Numera berättar jag hur jag mår, hur ekonomin ser ut, hur jag planerar min dag eller vecka och varför. Så mycket lättare, eller hur?
Barnen är ju människor, fastän i mindre format. Jag märker också hur mitt välmående finns i deras tankar. Genom att de uppmuntrar mig att göra något för mig själv, att jag ska köpa något till mig själv och att jag ska tänka på mig själv.
Och överraskningar som de ger mig och gör för mig. Jo, barnen är vår rikedom, så sant det är. Har vi en nära och förtroendefull relation med våra barn, är vi mångmiljonärer i sann kärlek.
För att inte tala om hur stolt jag är över mina barn. Jag berättar för dem hur mkt jag älskar dem och jag kramar och ger dem pussar. Det är så det ska vara.
Att vara förälder är en gåva och ett uppdrag, för vi har dem bara till låns och förr eller senare måste vi släppa taget och låta dem flyga utan skyddsnät och lita på att de landar rätt.
Katarina
Kommentarer
Trackback
