viamig

Jag är mig själv närmast. Det stämmer väl? Och det är du också. Dig själv närmast.

Dottern berättade att en bekant just hade gått bort. Bara 30 år gammal. Inte roligt alls.

När det är dags, är det dags att gå. Ändå känns det så sorgligt att det händer så många unga människor. Jag har inte hittat något svar på varför.

De som blir kvar, oftast föräldrar, små barn, många vänner, är ju förståss förtvivlade. Man är sig själv närmast. Vi sörjer inte den som går, vi sörjer oss själva. Det är i vårt hjärta det gör ont, upplevelsen av förlusten gör ont i oss och vi tycker inte alls att minnena som finns kvar räcker. Och visst är det så! 
Smärtan har ju egentligen inget med den bortgångne att göra. Vi sörjer inte dem, vi sörjer oss själva för att ha förlorat någon som är oss kär.

Det behöver ju inte vara så slutgiltligt som att någon dör, kan ju lika gärna vara någon som reser bort en längre tid eller flyttar långt bort eller ..........
Vi gråter inte efter dem, vi gråter för oss och är ledsna för egen skull.

Men de starka banden man har finns kvar. Efter att någon dött, rest bort, flyttat. Vi har de känslomässiga banden kvar och inget kan få dem att försvinna eller ta slut. De är precis lika verkliga som om personen i fråga stått där rent fysiskt.
Kanske ingen tröst mitt i sorgens djupa brunn, men så småningom. Närheten och kärleken försvinner inte. Den finns alltid kvar. Och är bara en tanke iväg. På en sekund blir personen man förlorat lika verklig igen. Genom en enkel tanke.

Katarina